http://www.salmingfloorball.com/blogs/fredrik-djurlings-chronicle.aspx en © 2008 Salmingsports Wed, 10 Feb 2010 11:46:08 GMT 30 http://www.salmingfloorball.com/blogs/fredrik-djurlings-chronicle/rehabilitering.aspx Säkerligen finns det åtskilliga områden som klubbarna generellt sett kommit långt i och kan vara stolta över, men om man istället tittar på helheten finns det troligtvis inte många klubbar som är lysande på allting. En del som jag tyvärr fått tid att fundera över den senaste tiden, men samtidigt  haft väldigt mycket positiva erfarenheter av i min klubb, är föreningar och lagledningars hantering av skadade spelare. Efter att på egen hand upplevt detta flertalet gånger och samtidigt erinrat mig vad andra föreningars spelare nämnt, känns det inte orimligt att tro att det är eftersatt i de flesta av dagens innebandyklubbar. Då tänker jag både på dam- och herrsidan och även högst upp i divisionerna. Vad kom jag då fram till i mina tankesnurrar som jag haft under alla dessa timmar i gymmet, slitandes i en massa vikter som blev tyngre för varje dag som gick? Egentligen inget omvälvande. Det handlar mer om att jag tror det finns några ganska enkla detaljer i den hanteringen som man ur klubbens och lagledningens sida kan fokusera på. Allt för att ge den aktiva så bra förutsättningar som möjligt för att komma tillbaka i bra fysisk och mental form.   Det enklaste och viktigaste är självklart att kompetensen för det medicinska finns tillgängligt på något sätt i klubben, vilket jag hoppas och tror är mer regel än undantag. Exakt hur den expertisen förs in är av mindre betydelse, men utan en korrekt diagnos av skador och definiering av dess rehabilitering finns det en överhängande risk att något går fel och att allting tar längre tid. För mig som spelare blir den mentala effekten av att en kvalificerad person gör detta också bara positiv. Jag tror då mer på den träning som krävs för att komma tillbaka och jag blir således mer benägen att lägga ner lite extra energi på den.   Uppföljning av rehabträningen är av de medicinska skälen viktigt. Framförallt för att upptäcka om några hinder stöts på, som gör att något i rehabiliteringsplanen måste ändras. Jag tycker dock också att det är viktigt att skadan följs upp av framförallt lagledning, men även till viss del klubbledning, gentemot mig som spelare. Den främsta anledningen till det är att det ur mitt perspektiv känns bra att inte säras mer än nödvändigt från det som händer kring laget. En liten ansträngning från en lagledning i detta skede gör således mycket för mig. Det är ganska vanligt att spelare mer eller mindre sköter sin rehabilitering på egen hand utan att direkt känna sig delaktiga i övriga laget. Dock ska här sägas då vi alla är individer och naturligtvis tycker olika. För någon kanske det kan vara bättre att träna mer på egen hand för att slippa ”stressen” som kan uppstå av att på nära håll se övriga laget träna på som vanligt. Viljan att komma tillbaka kan då bli en belastning för en sådan person. Alltså är en dialog mellan alla inblandade parter essentiellt för att få en så bra rehabträning som möjligt. Lyhördhet i dialogerna är också ett bra sätt för både den medicinskt ansvarige och lagledningen att upptäcka eventuella andra motgångar. En lång och i många fall tråkig rehabiliteringsperiod kan självfallet sätta sina spår i en spelare och på så sätt påverka resultatet. En justering i formen eller mängden av träning kan då vara nödvändig för att minska tex tristess somalltid leder till sämre genomförd träning. En sista detalj som jag tycker är betydelsefull är att jag som spelare måste vara medveten om rehabträningens vikt för att komma tillbaka. Det är ju konstaterat att människan av naturen är ganska lat och innebandyspelare skiljer sig inte nämnvärt från övriga (vad jag vet i alla fall). Därför måste jag själv inse att min fysiska status ska vara bättre när jag kommer tillbaka från skada snarare än mitt under en pågående säsong. Detta för att minimera risken för återkommande skador och självklart även för att jag i övrigt ska komma in i matchform så snart som möjligt. En positiv målbild, i en ett annars negativt sammanhang, kan alltså vara att se det som att jag som spelare får chansen att bygga upp min fysik. Det skulle jag eventuellt annars inte kunna under säsongen, på grund av att fokus kanske ligger mer på matcher och annan träning. Se det istället som en möjlighet att bli bättre fysiskt och då även indirekt bättre på innebandyplanen. Ett sätt att försöka undvika att fallera på den sista punkten är att den medicinska expertisen kan upplysa varje skadad spelare om rehabträningens betydelse. Det saknas definitivt en förståelse bland många spelare för hur viktig den är. Sen är det i alla fall en möjlighet att påverka oss spelare, men till stor del så hänger det självklart på vår egna ”proffsighet”. Denna ”proffsighet” hos spelarna tror jag, ur en klubbs perspektiv, till viss del går att knuffa åt det positiva hållet. Det är dock en större fråga än bara det medicinska och innefattar många andra delar av verksamheten. Sammanfattningsvis tror jag alltså att kompetens i det medicinska området tillsammans med medvetenhet i lagledning/klubbledning är viktigt och gör mycket mentalt för oss som spelare när vi kämpar för att komma tillbaka från skador. Som klubb sett så tror jag att vinningen av att agera på detta sätt klart överskuggar resurserna som krävs. För egen del är jag extremt nöjd med den hjälp jag får nu, för bättre än så blir det antagligen inte.  Dock har alla spelare tyvärr inte samma tur. I hopp om utveckling Fredrik Djurling     http://www.salmingfloorball.com/blogs/fredrik-djurlings-chronicle/rehabilitering.aspx Wed, 10 Feb 2010 11:46:08 GMT http://www.salmingfloorball.com/blogs/fredrik-djurlings-chronicle/en-laang-foersaesong.aspx   Antalet långa/korta månader vi i AIK har förberett oss på uppgår i år till 3-4 st. Det betyder att vår försäsong började ungefär en månad efter förra säsongens avslutning i Globen, dvs i slutet på maj. Reaktionerna när man pratar om det relativt korta uppehållet mellan våra säsonger, med männsikor som inte är så insatta, är oftast ”hur i h-vete orkar du!?”. För man tycker det måste vara såå jobbigt och tråkigt att köra igång med fysträningen så snart efter föregående säsong. Låt vara att det också finns en del spelare som säkert skulle hålla med om det, men jag är definitivt inte en av dem. På något konstigt sätt har jag mer eller mindre lärt mig att gilla passen som utspelar sig i diverse skogar, gym eller andra suspekta platser runtom i Stockholm. Hur kan man då egentligen tycka om att gneta på under timmars konditions och styrkepass i en regnig Ursviksskog, långt ifrån en slutspelsmatch i de varma och torra SSL-hallarna? Just slutspelsmatcherna kanske borde vara en avgörande drivkraft, men för mig finns det andra saker som påverkar mer. Som jag ser det är det mest självklara och viktigaste för att gå till en fysträning med glädje att ha en bra tränare. En tränare som kan motivera varför man tränar på de specifika och i många fall fysiskt eller/och psykiskt jobbiga detaljerna under försäsongen. Finns förtroendet för tränaren och en förståelse för träningsfilosofin, finns också förutsättningarna till en ännu mer engagerad och motiverad spelartrupp. Som tur är har jag nästan uteslutande haft sådana fystränare under mina 10 år på elitnivå i innebandyn, vilket helt säkert bidragit till min positiva bild av försäsongen. En annan grej, som jag kan tycka är skönt med fysträningen under försäsongen, är att resultatet av den träningen är mätbar i större utsträckning än annan träning som kanske sker på innebandyplanen. Jag menar att utveckling i t.ex. kondition, snabbhet och styrka är ganska lätt att mäta i jämförelse med exempelvis utvecklingen av ett lags försvarsspel eller kontringsspel. Det är väl i och för sig den komplexiteten som också är tjusningen med innebandy och andra idrotter. Som omväxling tycker jag dock att det är befriande att ”bara” behöva fokusera på att utföra fysiska övningar på rätt sätt och genom det utvecklas på ett tydligt sätt. Faktum är att en av de roligare träningarna på försäsongen är testdagen då utvecklingen av våra fysvärden ska kollas av. Det är inte i första hand för mina egna prestationers skull som jag ser fram emot testerna. Det är snarare mer intressant att se hur mycket snabbare och starkare lagkamrat Egebrant blir för varje säsong som går... Det är minsann krut i den dalmasen! Den sista delen som känns positiv för mig är helt enkelt det naturliga uppehållet av innebandyträningar som den tidiga försäsongen skapar. Det gör att jag alltid har ett ordentligt sug efter sporten när det väl är dags för den senare delen av försäsongen, dvs när hallarna intas. Jag känner helt enkelt att det mentala uppehållet från den normala innebandyträningen som jag får är ett måste för i alla fall mig, i min strävan att bli en bättre innebandyspelare. Hur gick det då med fysträningen denna försäsong? Det kan jag ännu inte med säkerhet veta, då resultaten från testerna  inte  har sammanställts. Känslan, som oftast stämmer för egen del, är dock att jag personligen utvecklats åt rätt håll. Sen har mycket av träningen varit fokuserad på att komma tillbaka till normal eller bättre nivå efter diverse skador, vilket jag också lyckats bra med. Något jag dock kan lova, utan att veta de exakta testresultaten för laget, är i alla fall att dalmasen fortsatte spränga alla möjliga gränser och att Kim Nilsson inte skulle göra bort sig som höjdhoppare. I övrigt så har den senaste månaden av försäsongen innehållit en hel del positiva saker i de innebandyträningar och matcher som vi genomfört. Det vi jobbat med är i första hand att försöka få in de nya spelarna i den för dem nya omgivningen. I huvudsak handlar det således om att förmedla det takstiska systemet till dem och samtidigt lära känna varandra på planen. Själv har jag fått spela en hel del med vår nya Schweizare Emanuel Antener (Anti/Ante/Antennen) som anlände till Stockholm i slutet av juli. Det har varit roligt att spela med honom då han är en spelare med fantastiskt bollkänsla och blick för spelet. Sen är jag mycket imponerad över hans läraktighet vad det gäller det svenska språket. Han förstår redan det mesta som sägs på svenska och kan till viss del själv göra sig förstådd på samma språk. Det har dock blivit en hel del konversationer på en skön blandning av engelska och svenska (och ytterst lite tyska) de senaste veckorna. Men för att han ska komma in i det svenska språket och livet så snabbt som möjligt gäller det ju för oss andra att försöka prata svenska så ofta det går. Den internationella prägeln smittar tydligen av sig även på oss andra. Vi är många som fått damma av skoltyskan och engelskan för att prata med vår nya lagkamrat, vilket nog bara varit till vår fördel. Det var bl.a. någon i laget som sa ”Fan Djurling, det är bra för dig att Anti kommit hit... det märks att du blivit mycket bättre på engelska”. Frågan är väl vad som egentligen menades med det!? Var jag usel innan eller var jag bra och har nu blivit grym? Hmm, jag väljer självklart att tro på det senare. Som jag nämnde tidigare finns det mycket positiva delar med den innebandy som vi hunnit spela hittills. Det känns som vi kommit längre i förberedelserna i år jämfört med motsvarande tidpunkt under föregående säsonger. Resultaten på matcherna har antagligen speglat det, även om just resultaten på försäsongen inte säger så mycket. Det är snarare den spelmässiga prestationen som gör att känslan är positiv i dagsläget. Viktigt är dock att inte känna sig för tillfreds med försäsongen. Det räcker med några dåliga prestationer om några veckor när serien väl börjat, för att den känslan ska vara som bortblåst. Men jag tror inte det ska vara några problem, de flesta i laget vet ju numera vad som kommer krävas av oss för att vi ska nå dit vi vill. Att vara vinnare. Nu gäller det bara att finslipa en massa detaljer under de sista träningarna och matcherna inför premiären mot Balrog. En ny säsong med nya möjligheter börjar snart. Spännande!   På återhörande Fredrik Djurling     http://www.salmingfloorball.com/blogs/fredrik-djurlings-chronicle/en-laang-foersaesong.aspx Fri, 11 Sep 2009 16:23:56 GMT http://www.salmingfloorball.com/blogs/fredrik-djurlings-chronicle/dubbelguld-0809-.aspx Normal 0 false false false MicrosoftInternetExplorer4 /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Table Normal"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;} De lyste dock helt med sin frånvaro i flertalet tomma dagar efter slutsignalen i Globen. Självklart kände jag hela tiden en fantastiskt stor glädje tack vare avslutningen i sista matchen, men utan att riktigt reflektera djupare över det.   Det var först under min skidsemester i Riksgränsen för någon vecka sedan som jag började nysta i det virrvarr av minnesbilder som finns. En bidragande orsak till att min sovande hjärna vaknade just i detta skede tror jag var tågresan norrut.   Det var inte för att den tog 18 långa timmar då vi stannade på säkert 750 stationer, den ena mindre än den andra (får vem som helst snickra ihop en egen "station" längs rälsen och hoppa på tåget där?). Det var inte heller för att jag hamnat i samma sovvagn som ett mycket trevligt pojklag i innebandy från Malmberget i Lappland.   Anledningen var istället att jag i min hytt väcktes tidigt på morgonen (kl 06-07) och insåg att tåget stannat till i Boden. Det var ju här, nio-tio månader tidigare, säsongen 08/09 tog sin början för oss i AIK. Men eftersom jag nu, liksom då, var rätt så trött nöjde jag mig med att glatt konstatera att det är skönare att somna om i en varm säng än att behöva kliva av tåget och cykla vilse i skogen.   Någonstans vid den tidpunkten, när jag passerade guldtränare Hallstenssons hemvist, var det ändå som tankeverksamheten kopplades på och jag började fundera.   Det är en smått otrolig säsong vi i AIK har genomfört. Att vinna två stora titlar, som dessutom erövrades i helt olika skeden av säsongen, tyder på minst sagt hyfsade kvaliteter. Europacup och SM. Guld i båda. Det är stort.   Från början var jag dock inte lika säker på att vi hade vad som krävdes. Självfallet visste även jag att vi borde vara guldkandidater i både Europacup och SM. Men det ställer höga krav på de lag som vill vinna stora titlar och vi hade inför säsongen haft en ganska stor omsättning på spelare.   Okej att det var grymma spelare som kom in i truppen, men oavsett det så är det inte bara att plita ner några namn på ett papper och vips få ett vinnande lag.   I Boden i inledningen av försäsongen infann sig dock en för mig viktig känsla. Vet inte exakt när, men den kanske kom till mig under en av många mygg- och knottjakter eller möjligtvis under cykelturen på den oändligt långa vägen, då jag inte hade en aning om var jag befann mig (kanske Kiruna?). I alla fall var det då jag kände att vi verkligen kan få ihop en riktigt bra grupp, ett lag.   Med den positiva känslan i bagaget var det dags att hitta ett fungerande spel tillsammans också. Det visade sig inte vara något som kom gratis bara för att vi mådde bra efter vår "smekmånad". Spelet var knackigt ända fram till sista matchen innan Europacupen, då vi ställdes mot ett stekhett Dalen borta.   Det är alltid en svår match, men inför detta möte hände något. Vi bestämde oss för att visa varandra något som vi ännu inte hade presterat. Jag påstår att det var den bästa och samtidigt mest avgörande matchen vi spelat under vår säsong.   Utan den segern och det spelet vi visade upp då hade i alla fall inte jag haft så stor tillförsikt som jag nu fick inför Europacupen. Resultatet i den kommande turneringen kunde absolut ha blivit annorlunda och i förlängningen även övriga säsongen om den höga kapaciteten inte hade presenterats vid detta tillfälle.   Nu blev det som det blev och någon vecka senare kunde vi återigen titulera oss Europamästare och fira det någonstans i nattens Zürich. Jag tror att en stor anledning till att resultaten gick vår väg den veckan i Schweiz var den fokusering alla i och kring laget visade upp. Det finns helt enkelt inte utrymme för misstag i vare sig förberedelser eller genomförande i en kort turnering som Europacupen.   Andra minnen från den veckan är bland annat att vi spelade i en hall med värme liknande en finsk bastu fylld med finländare, att det finns många fartkameror som blixtrar till ganska lätt i Schweiz och att det är riktigt roligt att köra go-cart med övertända motståndarförare såsom Schmidt och MC (men det kan vara en bra idé att installera säkerhetsbälten före start).   Under det seriespel som följde efter vår första titel för säsongen hade vi ganska varierande kvalitet på spelet av olika anledningar. Poängen hamnade dock där de skulle för det mesta och lagom till slutspelet började samma känsla som under Europacupen infinna sig. Det vill säga en höjning i allt vad fokusering och förberedelser heter. Det var nog tack vare detta vi kunde jobba oss in i slutspelet på ett metodiskt sätt, för vi var inte överdrivet bra till en början, bara bra.   Det var antagligen också anledningen till att vi hade det där lilla extra flytet i några avgörande lägen i matchserierna mot Pixbo och Storvreta. Att vi sen gav oss själva möjligheten att revanschera oss från fjolåret och till sist stå som segrare mot Warberg i en fullsatt Ericsson Globe Arena var ju inte helt fel.   Finns ingen bättre avslutning på en lång och händelserik säsong. Speciellt inte när man som jag och några till står där för första gången, men förhoppningsvis inte sista. Jag unnar verkligen många att få känna på hur det är.   En stor del av framgången under säsongen men framförallt i slutspelet måste självklart tillskrivas vår ledarstab med huvudtränare Hallstensson i spetsen (ja, du läste rätt Ulf). Jag tror att tränaren/coachens roll och förmåga till korrekta analyser och taktiska dispositioner alltid är viktiga, men att de blir ännu mer avgörande under en matchserie snarare än en enskild match. Därför känns det bra att ha en coach som antagligen är den bäste på just detta.   I övrigt vill jag passa på att hylla klubbledningen för deras proffsighet som gör att man som spelare inte vågar annat än ge sitt yttersta för att komma i närheten av motsvarande nivå. Jag skulle vilja kalla det som praktiseras för "manegement by fear" (citat: Percy Nilegård), men då bara i positiv mening (om det nu går).   Avslutningsvis är det bara att konstatera att det är tack vare allt det jag upplevt under hela året tillsammans med alla otroliga människor i laget och inom klubben AIK som gör att jag känt den glädjen jag har gjort de senaste veckorna. Tackar ödmjukast för alla minnen!   Mot nya utmaningar, nya dubbelguld   Signerat: Fredrik Djurling Forward, #28 http://www.salmingfloorball.com/blogs/fredrik-djurlings-chronicle/dubbelguld-0809-.aspx Thu, 09 Jul 2009 11:02:29 GMT