Det finns många saker som föreningar/klubbar i vårt avlånga innebandyland gör utomordentligt bra. I huvudsak är det eldsjälar och andra ideellt arbetande människor som står för dessa och därmed driver innebandyfamiljen framåt. Det är helt fantastiskt, men samtidigt kan det självklart ibland också begränsa takten och riktningen på den enskilda klubbens utveckling. Oftast beror det på att dessa människor tråkigt nog blir för ensamma.
Snart är det dags för en ny innebandysäsong i Sveriges högsta serie SSL.
Alla förväntningar är höga och frågetecknen många. Är vi så bra tränade som det känns? Var står vi i förhållande till våra motståndare? Sitter taktiken och spelet som det ska? Kommer Niklas Jihde göra comeback? Det är några av alla de där frågorna som lagen jobbar med att få rätsida på under några långa månader i sommarvärmen. De där långa månaderna som på något konstigt sätt alltid har en tendens att kännas kortare och kortare ju närmare seriepremiär man kommer.
Den mest märkliga, jobbiga men ändå roligaste säsongen för min del är sedan någon månad är över. Efter ett så händelserikt år som "dubbelguld-säsongen"
varit, borde jag således haft fullt upp med att bearbeta alla de intryck som samlats på hög under dess hektiska gång.