Dubbelguld 08/09 (Courtesy aik.se)

Den mest märkliga, jobbiga men ändå roligaste säsongen för min del är sedan någon månad är över. Efter ett så händelserikt år som "dubbelguld-säsongen" varit, borde jag således haft fullt upp med att bearbeta alla de intryck som samlats på hög under dess hektiska gång.

De lyste dock helt med sin frånvaro i flertalet tomma dagar efter slutsignalen i Globen. Självklart kände jag hela tiden en fantastiskt stor glädje tack vare avslutningen i sista matchen, men utan att riktigt reflektera djupare över det.

 

Det var först under min skidsemester i Riksgränsen för någon vecka sedan som jag började nysta i det virrvarr av minnesbilder som finns. En bidragande orsak till att min sovande hjärna vaknade just i detta skede tror jag var tågresan norrut.

 

Det var inte för att den tog 18 långa timmar då vi stannade på säkert 750 stationer, den ena mindre än den andra (får vem som helst snickra ihop en egen "station" längs rälsen och hoppa på tåget där?). Det var inte heller för att jag hamnat i samma sovvagn som ett mycket trevligt pojklag i innebandy från Malmberget i Lappland.

 

Anledningen var istället att jag i min hytt väcktes tidigt på morgonen (kl

06-07) och insåg att tåget stannat till i Boden. Det var ju här, nio-tio månader tidigare, säsongen 08/09 tog sin början för oss i AIK. Men eftersom jag nu, liksom då, var rätt så trött nöjde jag mig med att glatt konstatera att det är skönare att somna om i en varm säng än att behöva kliva av tåget och cykla vilse i skogen.

 

Någonstans vid den tidpunkten, när jag passerade guldtränare Hallstenssons hemvist, var det ändå som tankeverksamheten kopplades på och jag började fundera.

 

Det är en smått otrolig säsong vi i AIK har genomfört. Att vinna två stora titlar, som dessutom erövrades i helt olika skeden av säsongen, tyder på minst sagt hyfsade kvaliteter. Europacup och SM. Guld i båda. Det är stort.

 

Från början var jag dock inte lika säker på att vi hade vad som krävdes.

Självfallet visste även jag att vi borde vara guldkandidater i både Europacup och SM. Men det ställer höga krav på de lag som vill vinna stora titlar och vi hade inför säsongen haft en ganska stor omsättning på spelare.

 

Okej att det var grymma spelare som kom in i truppen, men oavsett det så är det inte bara att plita ner några namn på ett papper och vips få ett vinnande lag.

 

I Boden i inledningen av försäsongen infann sig dock en för mig viktig känsla. Vet inte exakt när, men den kanske kom till mig under en av många

mygg- och knottjakter eller möjligtvis under cykelturen på den oändligt långa vägen, då jag inte hade en aning om var jag befann mig (kanske Kiruna?). I alla fall var det då jag kände att vi verkligen kan få ihop en riktigt bra grupp, ett lag.

 

Med den positiva känslan i bagaget var det dags att hitta ett fungerande spel tillsammans också. Det visade sig inte vara något som kom gratis bara för att vi mådde bra efter vår "smekmånad". Spelet var knackigt ända fram till sista matchen innan Europacupen, då vi ställdes mot ett stekhett Dalen borta.

 

Det är alltid en svår match, men inför detta möte hände något. Vi bestämde oss för att visa varandra något som vi ännu inte hade presterat. Jag påstår att det var den bästa och samtidigt mest avgörande matchen vi spelat under vår säsong.

 

Utan den segern och det spelet vi visade upp då hade i alla fall inte jag haft så stor tillförsikt som jag nu fick inför Europacupen. Resultatet i den kommande turneringen kunde absolut ha blivit annorlunda och i förlängningen även övriga säsongen om den höga kapaciteten inte hade presenterats vid detta tillfälle.

 

Nu blev det som det blev och någon vecka senare kunde vi återigen titulera oss Europamästare och fira det någonstans i nattens Zürich. Jag tror att en stor anledning till att resultaten gick vår väg den veckan i Schweiz var den fokusering alla i och kring laget visade upp. Det finns helt enkelt inte utrymme för misstag i vare sig förberedelser eller genomförande i en kort turnering som Europacupen.

 

Andra minnen från den veckan är bland annat att vi spelade i en hall med värme liknande en finsk bastu fylld med finländare, att det finns många fartkameror som blixtrar till ganska lätt i Schweiz och att det är riktigt roligt att köra go-cart med övertända motståndarförare såsom Schmidt och MC (men det kan vara en bra idé att installera säkerhetsbälten före start).

 

Under det seriespel som följde efter vår första titel för säsongen hade vi ganska varierande kvalitet på spelet av olika anledningar. Poängen hamnade dock där de skulle för det mesta och lagom till slutspelet började samma känsla som under Europacupen infinna sig. Det vill säga en höjning i allt vad fokusering och förberedelser heter. Det var nog tack vare detta vi kunde jobba oss in i slutspelet på ett metodiskt sätt, för vi var inte överdrivet bra till en början, bara bra.

 

Det var antagligen också anledningen till att vi hade det där lilla extra flytet i några avgörande lägen i matchserierna mot Pixbo och Storvreta. Att vi sen gav oss själva möjligheten att revanschera oss från fjolåret och till sist stå som segrare mot Warberg i en fullsatt Ericsson Globe Arena var ju inte helt fel.

 

Finns ingen bättre avslutning på en lång och händelserik säsong. Speciellt inte när man som jag och några till står där för första gången, men förhoppningsvis inte sista. Jag unnar verkligen många att få känna på hur det är.

 

En stor del av framgången under säsongen men framförallt i slutspelet måste självklart tillskrivas vår ledarstab med huvudtränare Hallstensson i spetsen (ja, du läste rätt Ulf). Jag tror att tränaren/coachens roll och förmåga till korrekta analyser och taktiska dispositioner alltid är viktiga, men att de blir ännu mer avgörande under en matchserie snarare än en enskild match.

Därför känns det bra att ha en coach som antagligen är den bäste på just detta.

 

I övrigt vill jag passa på att hylla klubbledningen för deras proffsighet som gör att man som spelare inte vågar annat än ge sitt yttersta för att komma i närheten av motsvarande nivå. Jag skulle vilja kalla det som praktiseras för "manegement by fear" (citat: Percy Nilegård), men då bara i positiv mening (om det nu går).

 

Avslutningsvis är det bara att konstatera att det är tack vare allt det jag upplevt under hela året tillsammans med alla otroliga människor i laget och inom klubben AIK som gör att jag känt den glädjen jag har gjort de senaste veckorna. Tackar ödmjukast för alla minnen!

 

Mot nya utmaningar, nya dubbelguld

 

Signerat: Fredrik Djurling

Forward, #28

Comments

There are no comments, so far