En lång försäsong

Snart är det dags för en ny innebandysäsong i Sveriges högsta serie SSL. Alla förväntningar är höga och frågetecknen många. Är vi så bra tränade som det känns? Var står vi i förhållande till våra motståndare? Sitter taktiken och spelet som det ska? Kommer Niklas Jihde göra comeback? Det är några av alla de där frågorna som lagen jobbar med att få rätsida på under några långa månader i sommarvärmen. De där långa månaderna som på något konstigt sätt alltid har en tendens att kännas kortare och kortare ju närmare seriepremiär man kommer.

Antalet långa/korta månader vi i AIK har förberett oss på uppgår i år till 3-4 st. Det betyder att vår försäsong började ungefär en månad efter förra säsongens avslutning i Globen, dvs i slutet på maj. Reaktionerna när man pratar om det relativt korta uppehållet mellan våra säsonger, med männsikor som inte är så insatta, är oftast ”hur i h-vete orkar du!?”. För man tycker det måste vara såå jobbigt och tråkigt att köra igång med fysträningen så snart efter föregående säsong. Låt vara att det också finns en del spelare som säkert skulle hålla med om det, men jag är definitivt inte en av dem. På något konstigt sätt har jag mer eller mindre lärt mig att gilla passen som utspelar sig i diverse skogar, gym eller andra suspekta platser runtom i Stockholm.

Hur kan man då egentligen tycka om att gneta på under timmars konditions och styrkepass i en regnig Ursviksskog, långt ifrån en slutspelsmatch i de varma och torra SSL-hallarna? Just slutspelsmatcherna kanske borde vara en avgörande drivkraft, men för mig finns det andra saker som påverkar mer.

Som jag ser det är det mest självklara och viktigaste för att gå till en fysträning med glädje att ha en bra tränare. En tränare som kan motivera varför man tränar på de specifika och i många fall fysiskt eller/och psykiskt jobbiga detaljerna under försäsongen. Finns förtroendet för tränaren och en förståelse för träningsfilosofin, finns också förutsättningarna till en ännu mer engagerad och motiverad spelartrupp. Som tur är har jag nästan uteslutande haft sådana fystränare under mina 10 år på elitnivå i innebandyn, vilket helt säkert bidragit till min positiva bild av försäsongen.

En annan grej, som jag kan tycka är skönt med fysträningen under försäsongen, är att resultatet av den träningen är mätbar i större utsträckning än annan träning som kanske sker på innebandyplanen. Jag menar att utveckling i t.ex. kondition, snabbhet och styrka är ganska lätt att mäta i jämförelse med exempelvis utvecklingen av ett lags försvarsspel eller kontringsspel. Det är väl i och för sig den komplexiteten som också är tjusningen med innebandy och andra idrotter. Som omväxling tycker jag dock att det är befriande att ”bara” behöva fokusera på att utföra fysiska övningar på rätt sätt och genom det utvecklas på ett tydligt sätt.

Faktum är att en av de roligare träningarna på försäsongen är testdagen då utvecklingen av våra fysvärden ska kollas av. Det är inte i första hand för mina egna prestationers skull som jag ser fram emot testerna. Det är snarare mer intressant att se hur mycket snabbare och starkare lagkamrat Egebrant blir för varje säsong som går... Det är minsann krut i den dalmasen!

Den sista delen som känns positiv för mig är helt enkelt det naturliga uppehållet av innebandyträningar som den tidiga försäsongen skapar. Det gör att jag alltid har ett ordentligt sug efter sporten när det väl är dags för den senare delen av försäsongen, dvs när hallarna intas. Jag känner helt enkelt att det mentala uppehållet från den normala innebandyträningen som jag får är ett måste för i alla fall mig, i min strävan att bli en bättre innebandyspelare.

Hur gick det då med fysträningen denna försäsong? Det kan jag ännu inte med säkerhet veta, då resultaten från testerna  inte  har sammanställts. Känslan, som oftast stämmer för egen del, är dock att jag personligen utvecklats åt rätt håll. Sen har mycket av träningen varit fokuserad på att komma tillbaka till normal eller bättre nivå efter diverse skador, vilket jag också lyckats bra med.

Något jag dock kan lova, utan att veta de exakta testresultaten för laget, är i alla fall att dalmasen fortsatte spränga alla möjliga gränser och att Kim Nilsson inte skulle göra bort sig som höjdhoppare.

I övrigt så har den senaste månaden av försäsongen innehållit en hel del positiva saker i de innebandyträningar och matcher som vi genomfört. Det vi jobbat med är i första hand att försöka få in de nya spelarna i den för dem nya omgivningen. I huvudsak handlar det således om att förmedla det takstiska systemet till dem och samtidigt lära känna varandra på planen.

Själv har jag fått spela en hel del med vår nya Schweizare Emanuel Antener (Anti/Ante/Antennen) som anlände till Stockholm i slutet av juli. Det har varit roligt att spela med honom då han är en spelare med fantastiskt bollkänsla och blick för spelet. Sen är jag mycket imponerad över hans läraktighet vad det gäller det svenska språket. Han förstår redan det mesta som sägs på svenska och kan till viss del själv göra sig förstådd på samma språk. Det har dock blivit en hel del konversationer på en skön blandning av engelska och svenska (och ytterst lite tyska) de senaste veckorna. Men för att han ska komma in i det svenska språket och livet så snabbt som möjligt gäller det ju för oss andra att försöka prata svenska så ofta det går.

Den internationella prägeln smittar tydligen av sig även på oss andra. Vi är många som fått damma av skoltyskan och engelskan för att prata med vår nya lagkamrat, vilket nog bara varit till vår fördel. Det var bl.a. någon i laget som sa ”Fan Djurling, det är bra för dig att Anti kommit hit... det märks att du blivit mycket bättre på engelska”. Frågan är väl vad som egentligen menades med det!? Var jag usel innan eller var jag bra och har nu blivit grym? Hmm, jag väljer självklart att tro på det senare.

Som jag nämnde tidigare finns det mycket positiva delar med den innebandy som vi hunnit spela hittills. Det känns som vi kommit längre i förberedelserna i år jämfört med motsvarande tidpunkt under föregående säsonger. Resultaten på matcherna har antagligen speglat det, även om just resultaten på försäsongen inte säger så mycket. Det är snarare den spelmässiga prestationen som gör att känslan är positiv i dagsläget.

Viktigt är dock att inte känna sig för tillfreds med försäsongen. Det räcker med några dåliga prestationer om några veckor när serien väl börjat, för att den känslan ska vara som bortblåst. Men jag tror inte det ska vara några problem, de flesta i laget vet ju numera vad som kommer krävas av oss för att vi ska nå dit vi vill. Att vara vinnare.

Nu gäller det bara att finslipa en massa detaljer under de sista träningarna och matcherna inför premiären mot Balrog. En ny säsong med nya möjligheter börjar snart. Spännande!
 
På återhörande
Fredrik Djurling

Comments

There are no comments, so far