Rehabilitering

Det finns många saker som föreningar/klubbar i vårt avlånga innebandyland gör utomordentligt bra. I huvudsak är det eldsjälar och andra ideellt arbetande människor som står för dessa och därmed driver innebandyfamiljen framåt. Det är helt fantastiskt, men samtidigt kan det självklart ibland också begränsa takten och riktningen på den enskilda klubbens utveckling. Oftast beror det på att dessa människor tråkigt nog blir för ensamma.

Säkerligen finns det åtskilliga områden som klubbarna generellt sett kommit långt i och kan vara stolta över, men om man istället tittar på helheten finns det troligtvis inte många klubbar som är lysande på allting.

En del som jag tyvärr fått tid att fundera över den senaste tiden, men samtidigt  haft väldigt mycket positiva erfarenheter av i min klubb, är föreningar och lagledningars hantering av skadade spelare. Efter att på egen hand upplevt detta flertalet gånger och samtidigt erinrat mig vad andra föreningars spelare nämnt, känns det inte orimligt att tro att det är eftersatt i de flesta av dagens innebandyklubbar. Då tänker jag både på dam- och herrsidan och även högst upp i divisionerna.

Vad kom jag då fram till i mina tankesnurrar som jag haft under alla dessa timmar i gymmet, slitandes i en massa vikter som blev tyngre för varje dag som gick? Egentligen inget omvälvande. Det handlar mer om att jag tror det finns några ganska enkla detaljer i den hanteringen som man ur klubbens och lagledningens sida kan fokusera på. Allt för att ge den aktiva så bra förutsättningar som möjligt för att komma tillbaka i bra fysisk och mental form.
 
Det enklaste och viktigaste är självklart att kompetensen för det medicinska finns tillgängligt på något sätt i klubben, vilket jag hoppas och tror är mer regel än undantag. Exakt hur den expertisen förs in är av mindre betydelse, men utan en korrekt diagnos av skador och definiering av dess rehabilitering finns det en överhängande risk att något går fel och att allting tar längre tid. För mig som spelare blir den mentala effekten av att en kvalificerad person gör detta också bara positiv. Jag tror då mer på den träning som krävs för att komma tillbaka och jag blir således mer benägen att lägga ner lite extra energi på den.
 
Uppföljning av rehabträningen är av de medicinska skälen viktigt. Framförallt för att upptäcka om några hinder stöts på, som gör att något i rehabiliteringsplanen måste ändras. Jag tycker dock också att det är viktigt att skadan följs upp av framförallt lagledning, men även till viss del klubbledning, gentemot mig som spelare. Den främsta anledningen till det är att det ur mitt perspektiv känns bra att inte säras mer än nödvändigt från det som händer kring laget. En liten ansträngning från en lagledning i detta skede gör således mycket för mig. Det är ganska vanligt att spelare mer eller mindre sköter sin rehabilitering på egen hand utan att direkt känna sig delaktiga i övriga laget. Dock ska här sägas då vi alla är individer och naturligtvis tycker olika. För någon kanske det kan vara bättre att träna mer på egen hand för att slippa ”stressen” som kan uppstå av att på nära håll se övriga laget träna på som vanligt. Viljan att komma tillbaka kan då bli en belastning för en sådan person. Alltså är en dialog mellan alla inblandade parter essentiellt för att få en så bra rehabträning som möjligt. Lyhördhet i dialogerna är också ett bra sätt för både den medicinskt ansvarige och lagledningen att upptäcka eventuella andra motgångar. En lång och i många fall tråkig rehabiliteringsperiod kan självfallet sätta sina spår i en spelare och på så sätt påverka resultatet. En justering i formen eller mängden av träning kan då vara nödvändig för att minska tex tristess somalltid leder till sämre genomförd träning.

En sista detalj som jag tycker är betydelsefull är att jag som spelare måste vara medveten om rehabträningens vikt för att komma tillbaka. Det är ju konstaterat att människan av naturen är ganska lat och innebandyspelare skiljer sig inte nämnvärt från övriga (vad jag vet i alla fall). Därför måste jag själv inse att min fysiska status ska vara bättre när jag kommer tillbaka från skada snarare än mitt under en pågående säsong. Detta för att minimera risken för återkommande skador och självklart även för att jag i övrigt ska komma in i matchform så snart som möjligt.

En positiv målbild, i en ett annars negativt sammanhang, kan alltså vara att se det som att jag som spelare får chansen att bygga upp min fysik. Det skulle jag eventuellt annars inte kunna under säsongen, på grund av att fokus kanske ligger mer på matcher och annan träning. Se det istället som en möjlighet att bli bättre fysiskt och då även indirekt bättre på innebandyplanen.

Ett sätt att försöka undvika att fallera på den sista punkten är att den medicinska expertisen kan upplysa varje skadad spelare om rehabträningens betydelse. Det saknas definitivt en förståelse bland många spelare för hur viktig den är. Sen är det i alla fall en möjlighet att påverka oss spelare, men till stor del så hänger det självklart på vår egna ”proffsighet”. Denna ”proffsighet” hos spelarna tror jag, ur en klubbs perspektiv, till viss del går att knuffa åt det positiva hållet. Det är dock en större fråga än bara det medicinska och innefattar många andra delar av verksamheten.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att kompetens i det medicinska området tillsammans med medvetenhet i lagledning/klubbledning är viktigt och gör mycket mentalt för oss som spelare när vi kämpar för att komma tillbaka från skador. Som klubb sett så tror jag att vinningen av att agera på detta sätt klart överskuggar resurserna som krävs.

För egen del är jag extremt nöjd med den hjälp jag får nu, för bättre än så blir det antagligen inte.  Dock har alla spelare tyvärr inte samma tur.

I hopp om utveckling
Fredrik Djurling

Comments

There are no comments, so far